Två bloggar blir en

Allting har ett slut heter det ju, och nu är tiden inne för www.passionforpower.se. I nästan femton månader har vi bloggat om vår världsomsegling ur ett energiperspektiv under parollen Passion for Power. Under den tiden har vi hunnit nästan halvvägs runt jorden, och vår samarbetspartner MainOne Power Consulting har vuxit från ett litet svenskt energikonsultföretag med ett trettiotal anställda till ett stort internationellt konsultbolag med flera olika inriktningar. Någonstans på vägen tappade MainOne sin slogan Passion for Power, och vi gled allt längre ifrån varandra.

Samarbetet med MainOne upphör, och efter en del grubbleri har vi beslutat oss för att låta energifrågorna flytta in på www.symary.com. Åtminstone tills vidare. Kanske uppstår energibloggen igen, under annat namn eller i annan form. Det får framtiden utvisa. Men vi slutar inte jaga energibovar för det. Den energisnåla seglatsen runt jorden fortsätter.

Välkommen till www.symary.com!

Odlar fula ovanor på Samoa

Lovis frossar i färskvatten

Här i Samoas huvudstad Apia får man inte ankra. Det har aldrig hänt tidigare under resan, men så är det i alla fall här. Vi ligger alltså i marina, för första gången sedan motorproblemen på Grenada. Priserna är dock rimliga, en dryg hundring om dagen och då ingår både el och vatten. Så det är lika bra att passa på att toppladda batterierna, avfrosta kylen, tömma vattentankarna, och allt det där.

Det känns så overkligt att plötsligt kunna slösa på resurserna att vi ofta kommer på oss själva med att släcka alla lampor, stänga av datorn och använda saltvattenpumpen när vi diskar. Fast vi egentligen inte behöver. Och lika bra är väl det, vi vill ju inte gå och dra på oss några fula ovanor för snart är vi tillbaka i vår vanliga energisnåla verklighet.

Men man vänjer sig snabbt måste erkänna. En färskvattensdusch om dagen ska icke underskattas. Inte i den 35-gradiga värme som råder här just nu. Och fläkten, ja den är inte heller så dum. Hmmm, blir nog inga problem att återanpassa oss själva till det energislösande samhället igen efter den här resan. Lite sorgligt på något vis.

Två män på en atoll

James & John

This is Suwarrow Ranger Station, Suwarrow Ranger Station. Good morning everyone. Jag ler för mig själv, det är härligt att vakna till James stämma på radion. Vi är bara fem båtar på Suwarrow just nu, men James håller fast vid sin vardagliga rutin. Han hälsar nya båtar välkomna, tar farväl och tackar av andra. Berättar dagens stora nyheter, som att schweiziska Lena fyller fem år och håller kalas på deras Ranger Station, eller att det är knytkalas till kvällen. Ja, allt sådant som är viktigt här på Suwarrow.

Suwarrow Ranger Station är bemannad av parkvakterna John och James. Två storvuxna och traditionellt tatuerade män, båda med långt vildvuxet hår och yvigt skägg. Några andra människor bor inte på atollen men väl tusentals häckande fåglar, några sköldpaddor, ett gäng krabbor och fler hajar än man kan räkna. Parkvakterna är framförallt här för att värna om naturen, men tar också emot och registrerar det hundratal båtar som hittar hit varje år.

John och James befinner sig på Suwarrow sex månader om året, från maj till november då orkansäsongen drar in över området. Kokosnötter och fisk finns i obegränsat antal, och regnvatten samlas upp och blir till dricksvatten. Allt annat måste de ta med sig från Rarotonga, huvudön på Cook Islands drygt 500 sjömil bort, lika långt som mellan Malmö och Umeå. Och det de inte får med sig i maj, det får de klara sig utan resten av säsongen. Förra året hade någon missat en nolla och de fick bara fick 120 liter bensin, istället för 1200 liter. Efter en månad var bensinen slut och de fick förlita sig på besökande båtars generositet.

John och James är otroligt gästfria, varje dag besöker vi deras lilla stuga mitt på ön, för en trevlig pratstund. Ofta blir vi kvar i timmar. De berättar om Cook Islands, deras traditioner och djurlivet på Suwarrow. De lär oss öppna kokosnötter på bästa sätt och tipsar om de bästa snorklingsplatserna. Får oss att trivas helt enkelt. I gengäld försöker de flesta som kommer hit att återgällda deras gästfrihet, var och en på sitt sätt. Av oss får de ett halvt kilo ost och några köttkonserver. Någon ger dem sin VHF-radio, andra skänker bort några liter bensin.

Bensinen använder parkvakterna för att driva utombordaren på deras lilla öppna motorbåt, och till generatorn. Båten använder de sig av för att fiska, och ta sig runt mellan de olika öarna i atollen. Generatorn kör de några timmar om dagen för att få el till frys och belysning. VHF-radion driver de med hjälp av en liten solpanel på taket.

Nästa år hoppas jag att vi kan få en dieselgenerator istället, säger James som tycker det är tråkigt att vara beroende av bensin när de är omringade av kokosnötter vars olja skulle kunna utgöra utmärkt bränsle för en dieselgenerator. På Rarotonga kör de flesta med kokosnötolja i tanken, fyller John i. James tror också på tidvattenkraft, två gånger varje dag rinner vattnet in och ut genom det smala passet mellan havet och lagunen. Det borde man kunna ta tillvara i form av energi. Men det enklaste torde vara att installera några solceller eller ett par vindkraftverk för att ersätta Suwarrows bensingenerator.

Ja, låt oss hoppas att James och John lyckas övertyga beslutsfattarna där hemma på Rarotonga. Själva seglar vi vidare västerut mot Västra Samoa. Ständigt västerut. Den här gången var det ovanligt svårt att lätta ankar. Våra dagar på Suwarrow har varit några av resans absolut bästa. Mycket tack vare James och John – två män på en avlägsen atoll.

Med solen som vägvisare

Alla stora inlopp i Franska Polynesien är ypperligt utmärkta med belysta sjömärken som försörjs med el från små solpaneler som är monterade direkt på sjömärket.

Atoll. Lagun. Korallrev. Lika härligt som förrädiskt. Vi tittar rutinartat på tidvattentabellen för att planera vår ankomst och avgång i de trånga passen som leder in genom ringrevet och in i lagunen. Rör oss bara på omätta vatten när solen står som högst på himmeln, och undviker motljus. Vi har lärt oss att tolka färgkoderna, och polaroidglasögonen är på. Barnen och jag brukar stå på utkik längst fram på peket. Men allra bäst sikt har man uppe ifrån spridarna i masten.

Egentligen är det inte så svårt, vattnet är kristallklart. Ofta tio-tjugo meters sikt. Men redan vid femtiden börjar solen dala, och det går fort. Den som inte har hittat in i hamn då får stanna utanför. Ja, i teorin skulle man nog kunna ta sig in genom några av de bredare passen även i mörker. Alla stora inlopp, men även vissa farleder här i Franska Polynesien, är ypperligt utmärkta med belysta sjömärken som försörjs med el från små solpaneler som är monterade direkt på sjömärket. Det kan vi tacka fransmännen för. Men till skillnad från hemma är alla sjömärken placerade ovanpå ett grund, som ofta sträcker sig långt ut från själva sjömärkets placering – och det ser man förstås bara i solljus.

Även om man faktiskt lyckas ta sig fram mörkret är det vanskligt att ankra. Att bedöma avstånd i mörker är ingen enkel sak. Och råkar man släppa ankaret i närheten av ett korallhuvud kan kättingen sno in sig om vinden vänder. Och skulle ankaret landa direkt på korallbotten kan man lätt luras att man fått bra fäste, men går korallen sönder börjar man snabbt driva. Har man tur får man ett nytt grepp. Har man otur, ja då kan det gå hur illa som helst …

Så bygger du en släpgenerator

Att få elen att räcka till är en utmaning ombord på de flesta långfärdsbåtar, och ett populärt samtalsämne seglare emellan. På Mary af Rövarhamn har vi valt att satsa på solenergi och vindkraft – en kombination som fungerar utmärkt för oss. Men det finns många andra lösningar. På sistone har vi träffat allt fler som är nöjda med sina släpgeneratorer. Men vi har bara träffat en som byggt sin egen.

”En elmotor drar ju normalt el, men faktum är den faktiskt kan generera el om man själv driver runt axeln. Och det här kan man utnyttja” berättar 31-årige Tom som till vardags seglar en 53 fots segelbåt som han hittade övergiven i Hong Kong för sju år sedan.

Tom har byggt sin egen släpgenerator. Här visar upp propellern som han fäst vid ett rostfritt rör för att den ska ligga rätt i vattnet.

En begagnad 48V likströmsmotor, en utombordarpropeller, ett rostfritt rör och lite lina. Det var allt Tom behövde för att bygga sin egen släpgenerator – till en total kostnad av 50 dollar. Motorn är monterad i aktern på båten, och till motorns drivaxel har Tom knutit en lång lina. I andra ändan av linan har han fäst propellern på ett halvmeter långt rör, som gör att propellern ligger rätt i vattnet. När båten gör fart genom vattnet kastar Tom linan med propellern överbord. Propellern börjar då snurra av vattenmotståndet så att linan tvinnas och motorn drivs runt – enligt samma princip som en vanlig släpgenerator.

För att förhindra att motorn inte drar el istället för att ladda har Tom satt en backdiod mellan batteri och motor. Och för att förhindra överladdning, som snabbt kan förstöra batterierna, använder Tom en regulator – av samma typ som används till de flesta andra vind- eller släpkraftverk. Ja, mycket svårare än så här ska det alltså inte vara att bygga sin egen släpgenerator.

Motorn är monterad i aktern på båten, till vardags i skydd av en kåpa av kapellväv.

Toms enkla släpgenerator levererar häpnadsväckande nog lika mycket el som de 30-40 gånger dyrare släpgeneratorerna som man kan köpa i båthandeln. Ungefär en Ampere per knop båthastighet. ”Den borde gå att göra mycket effektivare”, säger Tom. Den här gången använde han bara det material han råkade komma över. ”Med en mer optimerad motor och propeller borde laddningen kunna öka markant. ”

Smart, tycker i alla fall jag som fascineras av människor som har förmågan att se och
ta tillvara på möjligheter som andra inte ser. Den som vill veta mer om Toms släpgenerator eller bara är sugen på några veckor till havs i inspirerande människors sällskap kan mönstra på som betalande besättning på Toms båt S/Y Karaka.

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med FitPC2

Denna pyttelilla dator har nästan halverat vår totala strömförbrukning till sjöss.

Tio tusen sjömil. Ända från Kanarieöarna på andra sidan Atlanten till Franska Polynesien  mitt i Stilla havet. Så långt har vi seglat sedan vi förra hösten installerade vår nya navigationsdator ombord – en FitPC2. Det är hög tid för den utlovade utvärderingen.

Vi har tidigare använt flera olika bärbara datorer som navigationsdatorer, men har inte varit helt nöjda med lösningen. Framförallt har de förbrukat för mycket el. Vi ville ha en robust dator utan rörliga delar som drog så lite ström som möjligt. Och valet föll på FitPC2.

Istället för en vanlig hårddisk har vi valt att använda en SSD-disk till vår FitPC2. Den drar mindre el och startar snabbare. SSD-diskar anses också mer tåliga för stötar. För att ytterligare minimera risken för problem använder vi vår FitPC2 enbart för navigering och mejlkommunikation via satellit. Vi är med andra ord aldrig uppkopplade på internet i vanlig mening. På så sätt slipper vi ifrån allt vad antivirusprogram och avancerade brandväggar heter. Dessa tar både tid och kapacitet från datorn, dessutom  känns skillnaden på ett antivirusprogram och ett virus ofta hårfin. Vi har också avaktiverat de maskinvaror som vi ändå inte använder: IR-port, nätverksport med mera. Och resultatet är över förväntan. Datorn startar på tio sekunder från det att vi tryckt på startknappen. Men framförallt så drar den bara 5 Watt istället för de 6-8 Watt som tillverkaren specificerar.

En FitPC2 lär dessutom vara stänktålig, något vi inte velat testa mer än nödvändigt. Men fördelen är uppenbar med tanke på den fuktiga miljö vi vistas i. Det är också skönt med en fast installerad dator. Den sitter där den sitter oavsett hur mycket båten rör sig, och vi slipper allt tidigare strul med kablar som föll ur kontakterna varje gång vi tog fram den bärbara datorn för att starta den.

Men skärmen då, undrar kanske någon. Drar inte den mycket el? Jo, vi använder dessutom en förhållandevis stor skärm (19 tum) för att vi ska kunna navigera direkt från sittbrunnen trots att skärmen sitter monterad inne i båten. En vattentät skärm för utomhusbruk hade troligen varit ett bra alternativ, om det inte vore för prislappen. Vår skärm drar hela 20 Watt, men problemet är inte så stort som man skulle kunna tro. Vi använder nämligen bara  skärmen i längre perioder när den verkligen behövs – i svårnavigerade landnära områden.

Eftersom själva datorn drar så lite el är den alltid påslagen, och en stor och tydlig navigationsskärm är aldrig mer än ett klick bort. Dessutom har vi vår AIS kopplad till datorn och får därmed en varningssignal när ett fartyg närmar sig, även  när skärmen är avstängd. Och skulle SSD-disken mot förmodan krascha har vi en klonad hårddisk-kopia redo att tas i bruk. Och funkar inte den av någon anledning, ja då kan vi alltid använda någon av de laptops vi i normala fall använder för surf. Samtliga datorer ombord har minst ett navigationssystem installerat – OpenCPN och/eller Transas.

Sammanfattningsvis känner vi oss väldigt trygga med vårt navigationssystem ombord. Och vår FitPC2 har överträffat förväntningarna så här långt. Den har  nästan halverat vår totala elförbrukning till sjöss och rekommenderas å det varmaste till alla som är ute efter en liten, robust och strömsnål dator till sin båt. Fem livbojar av fem möjliga.

Återkommer med en ny rapport vid 20 000 sjömil.

 

Tvättbrädan invigd!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som de flesta andra barnfamiljer producerade vi 5-6 maskiner tvätt varje vecka innan vi kastade loss från Sverige. Så nog var vi oroliga för hur det skulle gå med tvätten under resan. Tankar fanns på att installera en tvättmaskin ombord, men eftersom vi i regel varken har tillräckligt med el eller vatten för att driva en sådan la vi ner idén ganska snart. Istället åkte jag hem till min gamle far i Blekinge och hämtade en gammeldags tvättbräda som fick följa med på resan.

Tvätten har dock inte utgjort något större problem så här långt. Framförallt för att vi använder färre kläder och inte behöver dyka upp välvårdade och rena på jobb/dagis varje dag. Men också för att det utomlands är betydligt vanligare med billiga tvätterior än det är i Sverige. Här på Marquesas gick vi dock bet. Den enda firman som erbjuder tvättservice är på semester och lika bra är kanske det för jag läste i vår guidebok om en kille som hellre valde att köpa nya kläder än att hämta ut dem på tvätterian, för det var så förfärligt dyrt. Exakt hur mycket det kostar vet vi inte, men ryktet säger att man får betala en 3-4 dollar kilot.

Hur som helst, tvättfacket var proppfullt och vattnet på kajen är gratis. Hög tid att inviga tvättbrädan.  Och bannemej, den funkade riktigt bra. Dessutom betydligt elsnålare, och mindre platsskrymmande än en tvättmaskin.  Visst, det är klart att det tar tid att tvätta för hand, men tid är ju å andra sidan det enda vi har gott om. Och hela familjen hjälptes åt. Inte mer än rättvist att var och en får ta hand om sin egen smuts.

Nu ser jag framemot att få krypa ner mellan rena lakan för första gången på länge. Klockan har hunnit bli mycket här på Marquesas, halv två på natten. God natt!

Ettårsjubileum på Fatu Hiva

 

Fatu Hiva, Marquesas, Franska Polynesien

Ett år har passerat sedan vi publicerade första inlägget här på www.passionforpower.se, tolv dagar före vår avsegling från Limhamn. Då tänkte jag, ärligt talat: ”Hur ska det här gå? Pressa fram tre-fyra inlägg i månaden, gärna fler. På temat Passion for Power. Hur länge skulle vi klara det, och vem skulle vilja läsa?” Vi fick visserligen fria händer från vår uppdragsgivare MainOne – att blogga fritt om energi, att blanda erfarenheter ombord och reflektioner från den värld vi färdas i. Och ja, både Ludvig och jag har en bakgrund i energibranschen. Och vår ambition är ju faktiskt att genomföra den här resan så energisnålt som möjligt – för att spara både plånbok och miljö. Men ändå, det är ju inte så att vi går omkring och tänker på elförbrukning och energiförsörjning hela dagarna. Eller? Jo, med facit i hand så gör vi faktiskt det. Vi visste det bara inte tidigare.

Varje gång barnen vill se på film tittar vi först på batterimätaren. Ska vi använda vatten gör vi automatiskt ett avvägande om vi ska använda sötvatten- eller saltvattenkranen. Och ska vi in till land överväger vi om vi kan segla eller ro, istället för att ta motorn. Och väl iland, ja där blir rent vatten och el allt oftare en bristvara. Här på Fatu Hiva i Franska Polynesien finns färskvatten i överflöd, men att det är rent är inte lika självklart. Getter betar ofta längre upp längs källorna och då blir vattnet som rinner ner till byarna förgiftat. Och el, ja det har de bara några timmar varje dag. Producerad från ett litet dieselverk mitt i byn.

Efter ett år kan vi alltså konstatera att det inte bara är förvånansvärt enkelt att blogga om energi. Det är dessutom kul, så det fortsätter vi med än ett tag. I alla fall så länge någon vill läsa. Och sakta men säkert blir ni fler och fler. Men vilka är ni egentligen, hör gärna av er och berätta. Och så vill vi naturligtvis gärna ha fler tips, förslag och frågor. Vad vill ni läsa mer om, och vad vill ni se mindre av? Hjälp oss att göra bloggen bättre.

Nu ska vi fira – med varmt gasolugnsbakat surdegsbröd och nyplockad grapefrukt. Och kanske något så ovanligt som en färskvattensdusch – i ett vattenfall som ska ligga en timmes vandring upp i dalen. Ibland är långseglarlivet riktigt gott …

Aldrig mer en LED-lampa från Mast Products

Den trefärgade LED-lampan är som en vanlig LED-lampa, fast med röda dioder vid den röda sektorn, gröna dioder vid den gröna sektorn och vita dioder vid den vita sektorn.

50000 timmar. Så länge ska vår LED-lampa i masttoppen hålla. I alla fall om man får tro Mast Products som satt sitt namn på produkten. Den första höll i 50 timmar. Den andra började glappa häromdagen, efter knappt 500 timmar. Tur för Mast Products att vi är så långt borta, men en välförtjänt känga här på bloggen kommer de inte undan:

Vi har en kombinerad trefärgslanterna i masttoppen, en sådan där gammal modell med färgat glas för vanliga vita glödlampor. Istället för att köpa en ny dyr lanterna när LED-tekniken utvecklades, valde vi att byta ut glödlampan mot en betydligt strömsnålare LED-lampa. En enkel och betydligt billigare lösning. Helt bra blev det dock inte, den återgav inte färgerna i den röda och gröna sektorn riktigt rätt. Därför var det en positiv överraskning när vi förra sommaren snubblade över en trefärgad LED-lampa i England. Den var som en vanlig LED-lampa, fast med röda dioder vid den röda sektorn, gröna dioder vid den gröna sektorn och vita dioder vid den vita sektorn. Genialiskt. Lampan var visserligen dyr, nästan 700 kr. Men så skulle den också hålla i 50000 timmar, enligt informationen på förpackningen. Perfekt, det skulle räcka hela varvet runt jorden, tänkte vi och slog till.

Med den nya lampan blev färgåtergivningen perfekt. Och lampan lös lika starkt som en 25W lampa men drog bara 3,5W. I mindre än 50 timmar. Sedan gick den alltså sönder, utanför Marocko. Under normala omständigheter hade man bara gått in i affären och bett om en ny. Men det är lättare sagt än gjort när man är på resande fot.

På Kanarieöarna hittade vi samma typ av lampa igen. Tyvärr av samma fabrikat. En gång är ingen gång, heter det ju. Men för säkerhet skull köpte vi två lampor. Utifall att. Och tur var väl det. För halvägs mellan Galapagos och Marquesas började LED-lampan glappa. Den här gången efter knappt 500 timmar i drift. Att klättra upp i masttoppen i den sjögång vi haft de senaste dagarna är fullständigt uteslutet. Men lyckligtvis fungerar fortfarande ankarlanternan. Den lyser visserligen vitt runt om, vilket är helt galet enligt alla regler. Men vi syns åtminstone, hoppas vi.

Nu har vi lyckligtvis en LED-lampa från Mast Products kvar. Den får vi sätta in när vi kommer fram till Marquesas. Låt oss hoppas för alla parter att den håller längre än de tidigare, för vi kommer troligen inte i närheten av en skeppshandel det närmaste halvåret. Någon ny lampa från Mast Products kommer dock inte ombord. Nästa gång får det bli en ny kombilanterna med inbyggd LED-lampa istället. En sådan vi kanske borde ha köpt från början, med facit i hand.

Tips på bra kombilanternor tas tacksamt emot. Kanske med inbyggd strobe. Och LED förstås.

Fram över Stilla havet

Nansens vindhjul gav elljus i polarmörkret.

Af stor betydelse vid en färd sådan som vår är ett gott bibliotek. Så skrev Fridtjof Nansen i sin klassiska reseskildring Fram öfver Polarhafvet från 1897. Och vi kan inte annat än hålla med. Sexton dygn har passerat sedan vi lämnade Galapagos för att segla mot Marquesas mitt i Stilla havet. Utöver mathållning, segeljustering och komplexa LEGO-byggnationer finns det inte mycket att ägna sig åt här ute. Och då gäller det verkligen att man har ett gott skeppsbibliotek, både för de stora och de små.

Nu har turen kommit till en av bibliotekets stoltheter. En födelsedagspresent till kapten som legat och väntat på rätt tillfälle i många år nu. Ja just det, Fridtjof Nansens Fram öfver Polarhafvet – i originalutgåva från 1897. En fascinerande reseskildring i två verk där läsaren får följa besättningen på Fram och deras drift genom isen i Polarhavet mellan åren 1893 och 1896.

Jag har visserligen inte kommit mycket längre i Nansens berättelse än till expeditionens planeringsstadie, men jag slås ändå av hur lika våra förberedelser är. Att jämföra vårt lilla äventyr med Nansens polarexpedition är väl i närmast ett hån mot de modiga män som riskerade sitt liv i forskningens namn, men likheterna finns där. Utmaningarna är faktiskt, i mångt och mycket de samma. Ok, min egen oro över det allt tunnare utbudet i grönsaksnätet känns plötslig något överdriven när jag tänker på att Nansen tog ombord proviant för fem år. Men när det kommer till elförsörjningen är likheterna faktiskt slående.

Utdrag ur FRAM ÖFVER POLARFAFVET af FRIDTJOF NANSEN:

Fram var försedd med elektrisk belysning. Dynamon var under fartygets gång beräknad att drifvas af ångmaskinen, medan det var meningen att under själfva uppehållet i isen drifva den dels med vinden, dels med handkraft. För detta ändamål förde vi med oss ett vindhjul, samt en hästvandring som skulle dragas af oss själfva. Jag hade väntat, att den senare skulle få betydelse genom att gifva oss motion under den långa polarnatten. Emellertid funno vi att det fanns annat att göra och den blef aldrig använd; däremot hade vi mycken glädje av vindhjulet. Till belysning, när vi icke hade kraft nog att åstadkomma elektrisk ljus, medfördes omkring 16 tons fotogen, som också var beräknad för kokning och delvis för uppvärmning af boningsrummen.

Ja, solpanelerna har ju tillkommit. Och vindkraftverken har fått lite effektivare design. Men annars har det under det senaste århundradet hänt förvånande lite när det kommer till elförsörjning ombord. Nåja, någon hästvandring har vi förstås inte på Mary af Rövarhamn. Men funderingar har funnits på att koppla en motionscykel till en generator : )